Månatliga arkiv: oktober 2015

Gästinlägg: Michael Zell



Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.

Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.


Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.

/ Skipper



—————————————-

Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!

Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.

Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.

Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.

Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.

Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!

Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…

Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

Den välbehövliga försvarsdebatten

Igår hade Johan Hansson (Lt Col Libbo’s blog) en debattartikel i DI där han han problematiserade den svenska försvarsutvecklingen. Som jag skrev på Twitter tycker jag att det är en mycket läsvärd debattartikel som belyser en rad områden inom det militära utvecklingsområdet. Även om jag inte håller med om allt, så delar jag Hanssons slutsats och anser också att artikeln utgör ett utmärkt avstamp för vidare försvarsdebatt. Försvarsdebatten har nämligen i alltför stor utsträckning dött undan sedan vårens försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut som trots en marginell budgetökning, var ett allvarligt tillkortakommande i en allt dystrare omvärldsutveckling.

När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.

Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.

Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.

Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.

Det var just sådana ”ledarskapsövningar” och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?

Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.

Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.

Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:

• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
• Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
• Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
• Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
• Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
• Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
• 3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
• Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
• Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar

Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.

5-årsjubileum på bloggen!

I dag är det fem år sedan tanken slog mig att jag skulle starta en försvarsblogg. Även om det känns som att tiden har gått fort så kan jag konstatera att det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag skrev det allra första inlägget.

Det har blivit så många som 650 blogginlägg under dessa fem år. Till detta skall också läggas ett antal krönikor, kolumner och debattartiklar inom samma ämnesområden.
Antalet bloggläsare har konstant ökat, och toppnoteringen var oktober förra året då antalet besökare under den månaden uppgick till 150.000. Det mest lästa blogginlägget hittills är ”Ny normalbild eller nytt kallt krig” som har lästs av över 40.000 läsare.
Det senaste året har som ni läsare tyvärr kunnat konstatera att inläggsfrekvensen här på bloggen har gått ner. Det beror givetvis på en rad olika anledningar. Men den främsta är givetvis att mycket av min lediga tid har gått till att skriva i andra forum som SvD och BLT. Det positiva med detta är givetvis att nå ut till en betydligt större massa. Baksidan är tyvärr att fördjupningar och detaljer måste lämnas därhän.  Ambitionen är dock att åter igen börja skriva mer fördjupade inlägg här då jag tror det gynnar debatten i stort. 
Med anledning av att det är femårsjubileum här på bloggen så kommer jag att publicera ett antal gästinlägg här på bloggen med start i morgon, så håll koll!

Finland


Gästinlägg: Den svenska rättsliga grunden för finländsk-svenskt försvarssamarbete

a) Anställda i Försvarsmakten har i sitt anställningskontrakt en skyldighet att tjänstgöra utomlands. En sådan svensk statstjänsteman kan på riksdagens uppdrag tjänstgöra i Finland.

b) Både Finland och Sverige kommer ratificera värdlandsavtal med Nato. Sådana avtal om ”Host Nation Support (HNS)” avses utgöra grunden för till exempel amerikanska och norska gästande förband i våra bägge länder och gäller i såväl fred, kris som krig. Självklart står det Finland samt Sverige fritt att behandla varandras närvaro på det egna territoriet på samma sätt och med samma villkor som Nato-stater avses behandlas. Det är då ingen formell rättslig skillnad på om ett finländskt eller tyskt örlogsfartyg anlöper en svensk hamn. I bägge fallen ska de vara välkomna och erbjudas ett fullgott värdskap.

c) Sverige godkänner dubbla medborgarskap. Förutvarande finländske försvarsministern Carl Haglund, ledare för Svenska folkpartiet och nyvald ordförande för Mittengruppen i Nordiska rådet, som samlar de nordiska centerpartierna, liberala, kristdemokratiska och gröna partierna föreslår automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap i en motion till Nordiska rådet. Bakom förslaget står också ålänningen Anders Eriksson, representant för partiet Ålands framtid, svensken Jan Lindholm, Miljöpartiet, finländaren Johanna Karimäki, De gröna, finländaren Katri Kulmuni, Centern, dansken Marcus Knuth, Venstre, och islänningen Róbert Marshall, Björt framtíð.

Praktiska saker i vardagen, som att skaffa sig ett mobilabonnemang eller öppna ett bankkonto i annat nordiskt land, skulle förenklas betydligt. I dag följer en slags rundgång när en person exempelvis söker få ett mobilabonnemang, vilket kräver personnummer i landet i fråga – och ett sådant får inte den som saknar fast adress, och en fast adress kräver ett hyreskontrakt, som man – igen – inte kan få utan personnummer.
– Det här och flera andra gränshinder kan avskaffas med en gång om vi får till stånd ett automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap, säger Carl Haglund. Låt mig tillägga att det onekligen också underlättar för soldater och sjömän vid insats på andra sidan Bottenhavet.
Gustav Wasa



Vem förmedlar desinformation?

Mot bakgrund av dagens stora nyhet – att MSB äntligen offentliggör sin antipsyops-verksamhet – så bör man ställa sig frågan: Vem förmedlar desinformation?

Alla som läser detta blogginlägg har minst en gång, sannolikt hundratals gånger förmedlat desinformation. Utan att veta om det. Är man en s.k. ”nyttig idiot” för det? Nej, självklart inte.

Och – ja – vi har också förmedlat desinformation. Och defaitism. Men blivit klokare!

En nyttig idiot är per definition någon som manipuleras medvetet av en tredje part för att sprida desinformation. Det bygger också på att tredje part har ett klart uttalat syfte med att få just den personen att sprida desinformationen.

Vad Ryssland gör och vilka resurser de har framgår tydligt i gammelmedia just idag. DN, SvD och Aftonbladet skriver mer om detta fenomen på en dag än vad de gjort på flera år.

Åter till frågan: Vem förmedlar desinformation? Svaret är helt enkelt: Den okunnige.

Alla som har kunskap och vetskap om att det florerar rikligt med medvetet spridd desinformation kommer att undvika att delta i spridningen av den.

Problemet är bara det att de som skapar och sprider desinformationen alltid tar vara på befintliga åsiktsströmmar, gärna åsikter som baseras på känslor, inte förnuft. Ingen skulle sprida desinformation som uppenbart känns orealistisk. Utom den 1 april. Däremot delar man gärna med sig av sådant man känner igen sig i t.ex. rädsla för sin egen trygghet och hälsa.

Idag förekommer en hel del främlingsfientlighet, något som nyttjas i ryska påverkansoperationer. Det förekommer också en stor portion defaitism, alltså ett ”accepterande av förlust utan kamp”. Ett bra exempel på defaitism är när personer med extrema eller populistiska åsikter talar om landets förestående undergång. Eller bara spyr ur sig negativa omdömen om landet, staten, myndigheter eller media. Detta är utmärkt grogrund för spridande av desinformation.

Den 7 oktober skrev mediadebattören Anders Mildner en utmärkt artikel på DN Kultur där följande citat är hämtat:

”Vi lever i en tid som blir allt mer polariserad. Traditionella medier har i hög grad bidragit till utvecklingen. Tyckonomin, där starka svartvita åsikter värderas högre än lågmälda insikter, har fått ett enormt genomslag i en nyhetsförmedling som tack vare konkurrensen från realtidsmedierna sätter allt mer fokus på nuet.”

Detta sammanfattar skälet till att massmedia (gammelmedia) i många fall blir ett utmärkt verktyg för den som vill sprida desinformation. Massmedias aktörer, journalister, redaktionschefer och ansvariga utgivare, har därför ett särskilt ansvar.

Nyligen citerade Expressens journalist Niklas Svensson den väl ansedda nyhetsbyrån AP. Citatet handlade om att Ryssland i Syrien endast bekämpar ISIS. CNN gick också i fällan. Senare visade sig detta inte alls stämma men målet var nått, många fick uppfattningen att Ryssland nog ändå var i Syrien för att bekämpa ISIS och det är väl bra? När väst påpekar detta går den ryska informationsapparaten till angrepp genom metoden ”whataboutism” – men ni då?! Ni har också bombat fel mål! Och så har fokus flyttats bort från den aktuella frågan.

Politiker blir också lätt nyttiga idioter eller desinformationsspridare. Särskilt politiker i extrema eller populistiska partier. Många av dem tjänar också personligen på att desinformationen sprids.

En gammal KGB-metod för desinformation kallas med ett engelskt uttryck för ”framing” som enkelt översatt handlar om att ”smeta ner” en person eller organisation med negativa omdömen. Illasinnad falsk ryktesspridning helt enkelt. Detta var en av KGB:s viktigaste metoder, långt viktigare än underrättelseinhämtning. Metoden användes flitigt av Stalin och Andropov och sannolikt utförde Putin många sådana uppdrag i Dresden på 80-talet. Idag använder FSB och SVR metoden för att smeta ned personer och organisationer i väst. Allt från att påstå att Obamacare är kommunism till att Carl Bildt är CIA-agent.

Att Ryssland genomför en framing-operation på svensk välfärd är fullt rimligt. Det leder till destabilisering och minskar vår motståndskraft. Det gör oss mer mottagliga för ryska narrativ. Och i slutänden kanske vi överger TTIP, NATO/PfP, Schengen och slutligen EU. Därmed blir vi en solitär som på individnivå (politiker och företagare) mycket lättare kan påverkas att köpa gas, olja och varför inte vapen från Ryssland eller undvika konflikter med Ryssland även om det skulle innebära att vi sviker Finland och Baltikum.

Nästa gång du läser om den förestående systemkollapsen eller att hela myndigheter slutat fungera – innan du delar det – se till att först skaffa dig bevis för att det som skrivs faktiskt är sant. Om du tror att polisen som helhet sluta fungera, ta dig till närmsta polisstation och försäkra dig om att så är fallet. Om du tror att det stämmer att Sverige inte har något försvar – åk till ett regemente och kontrollera. Om sjukvården är otillgänglig som det skrivs – ta dig till vårdcentralen och se om att det stämmer.

Men du vet ju redan att det inte riktigt är så illa. Kanske det då är bättre att lägga sin kraft på att bidra till att Sveriges problem får en lösning? Den enda som gynnas av att desinformationen leder till destabilisering och rentav subversion är – angriparen.

Vi har ju trots allt ett demokratiskt, öppet, politiskt system i Sverige som är skyddat av våra grundlagar. Den vägen får alla vara med och påverka. Och den 9 september 2018 är det val igen – då är det bara att rösta på dem som föreslår den bästa lösningen.

Om Ryssland lyckas med sitt uppsåt att destabilisera Sverige och våra grannländer så kan vi lova dig en sak: Du kommer att längta tillbaks till den dag du satt på bussen med din smartphone och delade domedagsprofetior…

Den blomstertid nu kommer?

Det är med stor glädje vi konstaterar att filmkollektivet Crazy Pictures nu satsar på långfilm. De har gjorts sig kända genom sin kortfilmsserie på Youtube: ”Poesi för fiskar”, där Christoffer Nordenrot och Magnus Sundberg spelar huvudrollerna. Utöver kortfilmer gör Crazy Pictures även reklamfilm, musikvideor och TV-produktion.

Nu skall de alltså göra långfilmen ”Den blomstertid nu kommer” med den engelska (betydligt bättre) titeln ”The Unthinkable”.

Här är ett smakprov:

Filmen handlar alltså om ett nationellt krisläge som vi dock i nuläget inte får veta så mycket om. I den bästa av världar är det mindre zombie-attack och mer antagonitisk angripare.

Kanske MSB pyttsar in en slant så kan filmen användas i försvarsupplysningssyfte?

Gå nu omedelbart in och stötta filmens tillblivande på Kickstarter: https://www.kickstarter.com/projects/crazypictures/den-blomstertid-nu-kommer-feature-film-thriller

Sverige, Nato och kärnvapen

av Lars Wedin För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man […]

ArtE 740 – en toppmodern sensors uppgång och fall



Det här inlägget kommer att avhandla det avvecklingsbeslut som har drabbat det toppmoderna radar och eldledningssystemet ArtE 740, något som jag noterat att Kristdemokraternas Mikael Oskarsson har  uppmärksammat och ifrågasatt genom en interpellation till försvarsministern. Men innan jag ska gå in på detaljer runt detta så tänkte jag inleda med att sätta detta beslut i ett sammanhang. 

Ända sedan ryska påsken, långfredagen 2013, då Ryssland övande kärnvapenanfall mot Sverige så har alla varit överens om att svensk försvarsförmåga måste öka. Ingen har varit emot, inte ens vänstern och miljöpartiet. Denna enighet växte till nya propotioner efter att Ryssland gick in med militär trupp och tog Krim från Ukraina. I arbetet med det nya försvarsbeslutet fortsatte denna enighet. Ingen nämnde avveckling. Folkpartiet har dessutom gett uttryck för att det borde läggas ett förbud mot att avveckla fullt fungerande försvarsmateriel.

Artilleriradarenhet ArtE 740

Innan försvarsbeslutet 2000 slog sönder stora delar av vårt försvar så planerade dåvarande Kustartilleriet för att anskaffa en toppmodern radar och eldledningsplattform. Utvecklingsarbetet ledde fram till ArtE 740. Ett terränggående fordon, som snabbt kunde förflyttas, snabbt kunde grupperas, och som skulle ha ett toppmodernt radar och ledningssystem för att kunna leverera mål till diverse system inom Marinen. Tung Kustrobot RBS-15, Sjöfrontsartilleri 12/80, RBS-17. Dessutom så skulle det kunna leverera måldata in i Marinens samlade sjölägesbild vilket gjorde att robotbärande fartyg skulle kunna nyttja mållägen från en ArtE 740 i framskjutet läge, exempelvis på Gotland.

Radarn är en PS-740, en radar i Ericsons giraffe-serie. Samtida med den toppmoderna UndE 23 i svenska luftvärnet och PS-201 som sitter på våra Viskykorvetter. Således ett mycket kompetent och toppmodernt system.

Men sedan kom försvarsbeslutet 2000 och raderade ut både tung kustrobot och sjöfrontsartilleri 12/80. Kustartilleriet omorganiserades till Amfibiekåren och målbilden var då att sätta upp Amfibiebrigad 2004. I denna vision hade ArtE 740 fortfarande sin plats. På Försvarsmaktens webbsida skriver man fortfarande idag (2015-10-25) följande:

Artilleriradarenhet 740 bygger på den nya generationen av spaningsradar och kan med hög precision skilja mellan såväl stora och små mål som vattenkaskader. 

Den här enheten utgör kärnan i amfibiebrigadens spanings- och ledningssystem för spaning mot mål både i luften och på vattenytan. Den har också möjlighet att samverka med sensorer som ingår i andra typer av förband. 

Radarsystemet monteras i splitterskyddade terrängfordon, och kännetecknas av den höga rörligheten i kombination med starkt skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.


Systemet färdigställdes. Fem fordon med radar byggdes av industrin och levererades till FMV. Jag har inte sett någon kostnad för systemet, men med tanke på dess moderna radar- och ledningssystem samt kringutrustning så lär det inte ha varit särskilt billigt att anskaffa.

Men tyvärr kom ett nytt katastrofalt försvarsbeslut, och amfibiebrigaden blev aldrig uppsatt. Det blev bara ett stort luftslott som aldrig kunde uppnås på grund av försvarsavvecklingen. Nu återstod endast en enda amfibiebataljon som dessutom började omorganiseras mot markoperativ rörlighet.

Den nylevererade och toppmoderna ArtE 740 blev således en udda fågel i det allt mer internationaliserade försvaret. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med systemet, det fanns inget förband att leverera systemet till och det förblev således stående under FMV rådighet. Men systemet har hela tiden tagits väl omhand av kvalificerad personal och är enligt uppgift fortfarande i näst intill nyskick.


Pendeln svänger igen. Från internationellt till nationellt fokus.

Nu svänger pendeln tillbaka. Georgien, Ryska Påsken och Krim tillsammans med rysk upprustning, ruska beredskapsövningar och ett nytt kallt krig i vårt närområde gör att det nationella försvaret snabbt hamnar i fokus igen. Men nu är det mesta man skulle behöva tyvärr avvecklat.

Många politiker efterfrågar kutrobotar och kustartilleri igen. Ett axplock.

Försvarsminister Peter Hultqvist, Kungliga Krigsvetenskapsakademien 3 december 2014:

Utöver detta bör man även pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot.

Motion till riksdagen: 2014/15:3094 av Jan Björklund m.fl. (FP)

En nationell, svensk försvarsförmåga måste också bygga på att hindra en motståndare från att stiga iland. Med ett brohuvud blir angriparen väsentligt svårare att handskas med. Folkpartiet anser därför att vid en eventuell extra anskaffning av haubitsar till det svenska försvaret bör en del av dessa tilldelas marinen som kustartilleri. Moderna haubitsar med dito granater har idag förmåga att bekämpa mål på avsevärda avstånd. Tillsammans med tung kustrobot kommer de att verka starkt avhållande mot försök till landstigningar på svensk kust.

När Försvarsmakten senare får uppdraget att inkomma med underlag till försvarspolitisk inriktningsproposition 2015 så tar man särskilt upp detta. Men man är av någon outgrundlig anledning inte alls positiva. Man ser mest problem med detta förslag. Men extra intressant blir det när  man använder motargument så som att ett kustrobotsystem skulle kräva ledning, samband och sensorer….

Införandet av ett kustrobotsystem skulle innebära att förbandet blir ett singulärförband vilket försvårar samordning med annan verksamhet. Därtill krävs utöver robotsystemet som sådant även nya krav på ledning och samband, sensorer och skydd. Den personal som krävs för att driva förbandet behöver därutöver tas från andra krigsförband för att bibehålla en neutral per- sonalmängd i Försvarsmakten. Försvarsmaktens bedömning är att fokus bör vara att förstärka försvaret av Gotland och att detta kan lösas på andra sätt, exempelvis genom ökad närvaro i området.

Ett toppmodernt system i förråd

Vad Försvarsmakten helt tycks ha glömt bort när man svarar regeringen, är att man faktiskt förfogar över precis det man använder som argument mot en återanskaffning av ett kustrobotsystem.

De fem förrådsställda och toppmoderna ArtE 740 är ett enhetsfordon med:
– En toppmodern sensor med radarn PS-740
– Har ett inbyggt ledningssystem SAAB Safir
– Har alla standardiserade marina sambandslösningar för att bara kunna jacka in i befintligt nät
– Fordonet är dessutom splitterskyddat

En ArtE 740 kan således skapa målläge genom egen radar, bearbeta målläget i det inbyggda ledningssystemet, och distribuera målläget, antingen in i den gemensamma marina lägesbilden eller direkt till vapenbärare så som fartyg, eller till det av politikerna efterfrågade kustrobotbatteriet via olika sambandslösningar.

Enligt Wikipedia är fordonen utrustade med ledningssystemet Safir tillverkat av SAAB, kommunikation via 8000-format, all marin standardutrustning så som kommunikationssystem ISIS, Ra180, Ra611, Ra812, modem typ HARRIS, DT135, DT143, POS samt marinens televäxel 500.

Radarn finns i två olika utföranden 2D och 3D.

Leasing till Australien

Då Försvarsmakten inte hade behov av systemet under den strategiska time-outen, så leasade FMV ut ett (möjligen två) av Försvarsmaktens fordon ut till Australien som använde systemen i Afghanistan.

Fordonet anlände till Afghanistan i december 2010 och har nyttjats för övervakning av luftrummet runt bas.

Leased from Sweden, the Giraffe 740 is the title of the distinctive Counter Rocket Artillery and Mortar (C-RAM) radar system that has been providing a reliable indirect fire warning to Multi-National Base Tarin Kot since December 2010.

Australien ansåg att systemet var så bra att man köpte ett eget motsvarande från SAAB, och när detta senare levererades så återlämnades Arte 740-systemet till FMV.

Avvecklingbeslut


I november 2012 fattade Försvarsmakten beslut om att ArtE 740 och övriga fordon av typen MOWAG PIRANHA 10X10 skulle totalavvecklas genom försäljning. Detta med motiveringen av att behovet av ArtE 740 har upphört i Försvarsmakten.


Detta sker således ganska exakt en månad innan ÖB deklarerar att Sverige endast kan försvaras på en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall.

Upphävande av avvecklingsbeslut

Drygt två år senare, närmare bestämt i maj 2015 så upphävs ovanstående avvecklingsbeslut. Som tur är har tydligen inte avvecklingen genomförts, och man kan nu hoppas på att insikten har kommit att det är en ytterst kvalificerad spanings och ledningsplattform det handlar om som år 2015 borde ha en given plats i ett försvar som åter går mot ett tydligt nationellt fokus.
Men upphävandet handlar om något helt annat.
Under 2014 har Försvarsmakten beställt nya telekrigsystem men saknar erforderliga bärare för denna materiel. Man har då kommit fram till att alternativet MOWAG PIRANHA, d.v.s fordonen som den toppmoderna ArtE 740 sitter på idag som den mest lämpliga och kostnadseffektiva lösningen.

Upphävandet av avvecklingsbeslutet rör således enbart fordonen. Radarsystem ArtE 740 skall demonteras och avvecklas. 

Sammanfattning

Det tycks i vissa fall inte alls finnas någon logik när det kommer till vårt försvar. Man skulle kunna tro att den enda handen inte alls vet vad den andra gör. Omvärldsläget försämras i stadig takt. Politikerna är överens om att försvarsförmågan måste öka, och samtidigt avvecklar Försvarsmakten fullt fungerande toppmodern materiel med motiveringen att det inte finns behov.
Men runt denna paradox ska man också vara väl medveten om att våra poltikar som talar om ökat hot och behovet av ökad försvarsförmåga inte alls vill betala, inte ens i närheten av vad ett någorlunda trovärdigt försvar kostar.
ÖB flaggade för att det finns stora brister i den så kallade basplattan. Standardfordon var en av de punkter som man tillsammans med så enkla saker som uniformer och ammunition pekade särskilt på. Men inte ens detta var våra politiker beredda att betala för när det senaste försvarsbeslutet fattades. Man betalade hälften av Försvarsmaktens minimikrav samtidigt som man ökade organisation och uppgifter. En omöjlig ekvation.
Försvarsmakten saknar så enkla saker som ett mindre antal fordon pga underfinansiering, och väljer att skrota ArtE 740 för att kunna använda på annat håll. Det är ytterst beklämmande särskilt då ja bedömer att själva bärarfordonet av ArtE 740 utgör max 20% av den totala anskaffningskostnaden av systemet. Resterande 80% går nu således till skrot. I grund och botten landar detta i underfinansiering.
Men det är ändå för mig obegripligt att Försvarsmakten ens övervägde att avveckla ArtE 740. Detta system hade precis som så många andra marina system kunnat leverera operativ effekt i både fred, kris och krig.
I fredstid som ”gapfiller” åt sjöinformationsbataljonen. Dvs placeras ut som mobil radar där den behövs som mest och bäst och leverera sjöläge in i det marina nätet. Detta har tidigare utprovats med framgång.
I kristid som mer permanent ersättare vid exempel sabotage av fasta anläggningar för att snabbt kunna återta förlorad förmåga i kritiska områden.
I krig för att leverera målläge till robotbärande fartyg och flygplan, för artilleri typ Archer och i framtiden möjligtvis också för det kustrobotbatteri som så många politiker har efterfrågat under flera år.

Men nu tycks denna möjlighet ha försvunnit för gott genom ett i mina ögon olyckligt avvecklingsbeslut, även om jag till del förstår hur Försvarsmakten ser på saken. Om ett kustrobotbatteri skall återanskaffas i en nära framtid, så kommer det precis som Försvarsmakten skrev i sitt svar inför försvarsbeslutet, att krävas anskaffning av sensorer och system för ledning och samband, d.v.s en ny motsvarighet till ArtE 740. 

Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött? Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes […]

Förslag om utvidgad plikt

Regeringen fattade under 2014 beslut om att en viktig del av värnplikten skulle återaktiveras, nämligen plikten att fullgöra repetitionsutbildning. Frukten av detta beslut kommer att kunna ses under vecka 47-51, då cirka 425 krigsplacerade totalförsvarspliktiga kommer att fullgöra repetitionsutbildning.
Denna bloggs uppfattning är dock att beslutet borde vässas, så att plikten skulle ligga till grund för deltagande i repetitionsutbildning även för k-personal och t-personal. Det är svårt att se någon logik i att just för krigsplacerade totalförsvarspliktiga riskerar individen att hämtas av polisen och/eller lagföras om denne inte dyker upp, medan däremot all annan krigsplacerad personal i stort sett kan hitta på vilka ursäkter som helst för att slippa.
Om det nu är så att alla krigsförband ska vara övade senast år 2020 så bör rimligen alltså allt deltagande i repetitionsutbildning ske med plikten som grund för all personal.
Spaning ger vid handen att en sådan utvidgad plikt diskuterades innan regeringens beslut, men statsråden valde till slut att vara snälla. Nu är det allvar – gör om och gör rätt!
GMY
Sinuhe 

Uppdatering 1: Jag är medveten om att lagstiftningen måste ändras om detta inläggs tes ska kunna genomföras. Yrkesofficerare, reservofficerare samt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är med dagens författningsstöd inte totalförsvarspliktiga, utan krigsplaceras med sin anställning som grund.

Linjetal?

Reflektion
Rysslands President, Vladimir Putin, höll den 22OKT2015 ett tal, vid den Internationella diskussionsklubben i Valdai, detta tal innehåller ett antal intressanta beröringsområden, som bör belysas och reflekteras över, kring vilken säkerhetspolitisk situation vi i dagsläget har mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Ryssland.
Årets tema, för diskussionsklubben, var krig och fred, något som kan ge en fingervisning om det ryska säkerhetspolitiska tänkandet. Kring dels situationen i världen dels situationen i Rysslands närområde och hur man avser att bemöta denna. Dock ges inga tydliga svar i Putins anförande och under den efterföljande diskussionen, varpå det blir en tolkningsfråga. Nedan kommer vi således försöka spåra linjer i hans tal som kan ge en bild d.v.s. nyckelord o.dyl som utnyttjas i de olika styckena av hans tal, eller hela stycken.
När man läser Putins tal, så kan man i princip referera den säkerhetspolitiska utvecklingen från Sovjetunionens upplösning intill dags datum. Inleder vi med det kalla kriget avslut, så menar Putin på att den ideologiska konflikten upphörde, men den geopolitiska grunden för konflikter har kvarstått, här får man förutsätta att han åsyftar mellan de västliga länderna och Ryssland.
Därtill menar han på att tröskeln för utnyttjandet av militärt våld har sjunkit under de senaste 25 åren, samt att den militära terminologin har blivit ett vardagligt inslag och perceptionen hos människan kring konflikter har matas ut, likaså att militär styrka är och förblir under en överskådlig framtid ett instrument i den internationella politikens relationer.
Intressant att notera är även Putins beskrivning av koalitioner och allianser ur ett historiskt perspektiv. Där han menar på att många av dessa konstellationer haft som syfte att säkerställa en fred, men de har ofta utnyttjat militär makt, för att lösa ackumulerade motsättningar, för att därefter etablera nya hierarkier.
Putin betonar även, för att kunna undvika konflikter, så måste ett känt och ömsesidigt regelverk finnas, som accepteras av alla parter, utan det så kommer kriser och ”dramatiska” utbrott kunna ske, en situation som han menar på att vi nu befinner oss i. Det vill säga, vi har i dag en modell som enbart främjar en ömsesidig dominans, vilket lett fram till en obalans, som kan innebära att den politiska, ekonomiska och militära situationen kan bli utom kontroll.
Därtill noterar även Putin att fred, som ett tillstånd, historiskt föregåtts av stora konflikter, såsom den Westfaliska Freden som satte ett slut för det trettioåriga kriget, men även Wienkongressen som genomfördes efter Napoleonkrigen och avslutningsvis nämner han Jaltakonferensen, som i mångt drog upp riktlinjerna för hur freden efter andra världskriget skulle se ut.
Det kanske mest intressanta stycket i talet, är där han anser att å ena sidan har kärnvapenavskräckningen förlorat sitt värde å andra sidan så säger han i en annan del av talet att en konflikt med kärnvapen enbart kan leda fram till en ömsesidig förstörelse, där ingen är en vinnare. Därtill berör Putin i relativt stor omfattning det Amerikanska uppsägandetav det antiballistiska missilavtalet.
Denna uppsägning, anser Putin, har rubbat den strategiska balansen, framförallt då själva grundvalen, för dess skäl, nu, enligt Putin, är undanröjd d.v.s. det möjliga Iranska kärnvapenprogrammet. Varpå Putin anser att det är anmärkningsvärt att missilförsvarsprogrammet trots det fortsätter och att man nu genomfört försökmed systemet i Europa, detta är enligt honom ett tecken på att USA försöker diktera villkoren samt förskjuta styrkebalansen till USA fördel, något som är en mycket farlig utveckling.
Under den fortsatta diskussionen så återkommer frågan kring missilförsvaret, där Putin under en diskussion med USA tidigare ambassadör till Sovjetunionen, Jack Matlock, menar på att missilförsvaret dels hotar Rysslands kärnvapenförmåga dels är ett sätt att minska alla andra staters nukleära förmåga till ett minimum samt att systemet är ett hot mot mänskligheten.
Under den fortsatta diskussionen så berör Putin, ytligt, även den östliga NATO utvidgningen, men även den militarisering som Ryssland anser sker av NATO längs dess östliga gräns och att denna oroar dem. Vad som dock är känt genom andra uttalandenär att Ryssland kommer vidta åtgärder för att skydda sin nationella säkerhet, mot den av Ryssland upplevda militariseringen längs dess västra landgräns. Något man även förefaller svara på då, man förstärker det västra militärdistriktet (MD V) med nya förband som skall vara intagna senast 01DEC2015.
Intressant att notera under diskussionen är även Putins reflektion kring Sovjetunionens sönderfall, att det i huvudsak berodde på ett ej fungerande politiskt och ekonomiskt system. Men att Sovjetunionens geopolitiska motståndare troligtvis gav en ”hjälpande hand” för att understödja sönderfallet. Vilket även ger en tydlig koppling till nutidens s.k. ”agentlag” i Ryssland.
Under den fortsatta diskussionen så fäller Putin en mycket intressant kommentar, i sammanhanget berör den konflikten i Syrien men bör tas i beaktande, där han beskriver vad han lärt sig av sin barndom i Leningrad, nuvarande St Petersburg, att om en strid är oundviklig se till att vara den först som slår, i sådant fall.
Vad som dock är intressant att notera är i slutskedet av talet, så förefaller Putin trots sitt väldigt tydliga ställningstagande mot USA, öppna upp för ett samarbete i Syrienfrågan och liknande, då han menar på att man missade chansen att samarbete efter kalla krigets avslut, därefter missade man chansen efter 11-september 2001 och att man nu inte bör låta möjligheten till samarbete förgås.
Inleder vi då med det sista stycket, finns det någon reell möjlighet till ett utvecklat samarbete mellan USA och Ryssland? Troligtvis i mindre sakfrågor, men distansen som verkar finns i övrigt mellan de två staterna är nog för stor för att överbryggas, i de större frågorna. Framför allt då tonen i talet, i övrigt, gentemot främst USA men även till del de västliga länderna i övrigt är mycket kritisk.
Intressant att reflektera över är även att den post kalla kriget ordning som etablerades vid ESK-mötet 1990 i Paris, för att officiellt avsluta det kalla kriget, snarare förefaller inneburit en postkonfliktordningen som givit upphov till ett förkonfliktstadium snart 25 år senare. Med en lägre tröskel för utnyttjande av militära maktmedel samt en instabil säkerhetsordning.
En intressant jämförelse går även att göra med den krigsrädslasom fanns i Sovjetunionen under den första delen av 1980-talet, då ett av Sovjetunionen upplevt militärt underläge och ökad hotbild, kom att ge upphov till en förhöjd beredskap inom Sovjetunionens stridskrafter, frampositionering av förband västerut, ökad övningsverksamhet o.dyl. samt ett massivt inhämtnings- och krigsförberedelseprogram av underrättelsetjänsterna benämnt RYaN.
Allt detta ser vi även nu, den ryska befolkningen förefaller även uppleva hotmot dem, de styrande i Ryssland förefaller uppleva ett hot mot dem. Vad man även bör notera är att många av de styrande i dagens Ryssland fanns under tiden för RyAN i underrättelsesfären, så de är i mångt en produkt av det, varpå tänkandet för dem säkert kan börja gå i de bannor som fanns under första halvan av 1980-talet.
En reflektion går även att göra mellan det kalla kriget och nutid, vilket är kring det ballistiska missilförsvar man nu försöker upprätta, vilket under det kalla kriget kan jämföras med vad som populärt benämndes ”Stjärnornas krig” eller ”Strategic Defense Initiative”, vilket skulle kunna påverka ballistiska missiler med högenergivapen. Då som nu gav det upphov till en ökad misstro i de säkerhetspolitiska relationerna.
En annan liknelse med den första hälften av 1980-talet och vår egen nutid, är att då förstod och visste man inte riktigt hur de styrande i Kreml tänkte. Nu förefaller de styrande i väst ej heller förstå eller veta hur Kreml tänker, något som bl.a. visade sig hur man missbedömde Rysslands intentioner 2008 avseende Georgien.
Intressant att notera är även stycket, om en strid är oundviklig var då den som slår först, detta tyder på ett tänkande att man de facto måste förbereda sig för krig, något som den svenska säkerhetspolisensrapportering, ger ett tydligt intryck av att så sker av Ryssland på svensk mark. Därtill är man heller inte rädd att realisera de planer man gör upp såsom i Georgienoch på Krimhalvön.
Så hur skall vi då tolka Putins tal? De västliga länderna gör nog klokt i att tolka det som en klar och tydlig varning, utifrån den övriga ryska aktiviteten som sker, så har man nog från de västliga ländernas sida troligtvis missuppfattat hur allvarligt Ryssland de facto ser på den säkerhetspolitiska situationen i sitt närområde. Väst ser troligtvis inte ett krig som en reell möjlighet, medan Ryssland troligtvis upplever situationen som markant mer spänd och ser väst som en tydlig aggressor mot dem och därmed även tror att ett krig kan uppstå under vissa förutsättningar.
Have a good one! // Jägarchefen

Hur Försvarsmaktens basplatta kan repareras snabbare

Rekryter under Grundläggande Militär Utbildning. Foto: Försvarsmakten

Inför årets försvarsbeslut rådde en bred samsyn på att de resurser som beslutades i försvarsbeslutet i första hand inte skulle gå till ny materiel utvecklad för framtiden, utan till att fylla igen de luckor i grundläggande materiel som upptstått efter försvarsbesluten 2004 och 2009 där hela barnkolonier spolades ut med badvattnet. Sålunda skulle mycket av anskaffningen gå till just sådan grundläggande materiel som det är min erfarenhet att allmänheten förutsätter att Försvarsmakten har. Några exempel på materiel i basplattan är lastbilar, radioapparater, uniformer, eldhandvapen m.m.

De flesta har nog som sagt aldrig reflekterat över att sådana enkla saker kan vara en brist i en modern försvarsmakt. Som bilden ovan från Ledningsregementets GMU-utbildning visar så kan även de enklaste saker vara en bristvara, här illustrerat av hjälmdoken som soldaterna saknar. Även om de i överenskommelsen ingående partierna har höjt årets försvarsbeslut till skyarna så innebar överenskommelsen ändå bara 8,5 mdr kr över 5 år (borträknat 1,7 mdr kr för de höjda hyrorna och arbetsgivaravgifterna. Försvarsmaktens behov var 16 mdr kr över fyra år för att fylla basplattan och ytterligare pengar om Försvarsberedningens vision från 2014 skulle förverkligas. Det här är något som blivit mycket lite belyst rent generellt i media eftersom det legat i alla i överenskommelsen ingående partiers intresse att få undan frågan.

Underfinansieringen av basplattan innebär som sagt att det fortsatt kommer att finnas hål i den. Sannolikt kommer också vissa av anskaffningar få flyttas framåt i tiden eftersom leveranser inte alltid går enligt plan. Idag pekar mycket på att Försvarsmakten återigen kommer att sluta året med ett underutnyttjande av sin budget, vilket i sig innebär att man både ökar kompetensskuld (till följd av att man övar för lite) liksom materielskuld då materielanskaffningar skjuts på framtiden. Bottennoteringen var 2008 då nästan 2 mdr kr fick lämnas tillbaka till staten när man på felaktiga grunder ryckt i den ekonomiska handbromsen tidigare under året.

Den svenska modellen av statsförvaltning ger ingen möjlighet för myndigheterna att nyttja pengarna på ett klokt sätt vid liknande händelser. Istället för att användas till att förverkliga myndighetsuppdragen så ska de lämnas tillbaka till statskassan – och det är långt ifrån säkert att myndigheten får tillbaka de pengar man sparat in.

Det brittiska exemplet
I Storbritannien har man en annan modell. Såsom varande ett land som kontinuerligt har militära förband ute på insatser världen över, har man ett stort behov av att över tiden ha hög förmåga och att omsätta materiel. Man har också mycket stora transportbehov, vilket ledde till att man i början av 00-talet började leasa C-17 transportflygplan från USA för att senare köpa loss dem. Idag har hela 8 st, vilka utgör kärnan i landets globala transportflygförmåga och de används också närmast kontinuerligt. Vägen man tagit för att upprätta denna flotta, liksom vid anskaffning av många andra materielsystem på bredd är en intressant förebild.

Liksom andra länder händer det att det brittiska försvaret går mot ett underutnyttjande i sin budget. Detta har då används av försvarsdepartementet till kompletteringsanskaffningar av nyckelmateriel såsom i det här fallet C-17. Genom att man i regel handlar enligt amerikansk eller standardspecifikation så kan man köpa materiel direkt ifrån tillverkaren i form av materiel som producerats i väntan på kund. För svensk del är det tyvärr få materielsystem som köps enligt sådan specifikation (Hkp 16 Blackhawk den enda som direkt slår mig), men det hindrar inte att man skulle kunna nyttja anskaffningsmodellen till andra områden.

Ett exempel är just basplattan. Så länge det rör sig om ytterligare leveranser av samma materiel, skulle outnyttjade medel kunna användas till att fylla igen basplattan, framförallt snabbare än den långsamma takt som nu är planerad. Ett annat exempel är anskaffning för bredare utrustande av personlig utrustning. Grundläggande och modern soldatmateriel i form av kroppsskydd, bildförstärkare etc skulle kunna anskaffas till fler soldater och även Hemvärnet. Slutligen skulle man också kunna nyttja medlen till att återuppbygga reservdelslager och försöka överge det fredstida och utifrån ”långtbortistandoktrinen” anpassade Just-in-timekonceptet för reservdelar och utbytesenheter. Något som gjort att en alldeles för stor del av Försvarsmaktens fordon idag står och väntar på de delar som behövs för att kunna få dem funktionsdugliga igen.

Sannolikheten är låg för att ett liknande system kan införas i Sverige för Försvarsmakten eller för den delen andra myndigheter. Staten är idag alldeles för beroende av sig själv för att finansiera nästa år budget, genom de dolda transfereringar som såväl budgetunderskridanden som interndebiteringar innebär. Det sistnämnda har vi under hösten fått goda exempel på när statskassan ska hämta ut utdelnlingar ur statens egna bolag, t.ex. SJ som får genomföra besparingar för att kunna ge beställd utdelning till Finansdepartementet.

Det är beklagligt, eftersom det här hade varit ett såväl enkelt som effektivt sätt att se till skattebetalarnas pengar verkligen omsätts till den försvarsförmåga som man förväntar sig att de ska ge. Kan andra, så kan vi – om vi vill.

Samordning – ett paradord

av Olof Santesson Samordning har blivit ett statsförvaltningens paradord. Myndigheter tassar kring varandras revir, inte minst – särskilt – när det handlar om krishantering. Om inte regeringen samlar sig till ett kollektivt ställningstagande förstår man inte hur snabba beslut fattas i landet, om stormmolnen hopat sig. Gud förbjude att en enskild regeringsledamot skulle ta ett […]

Mera om försvarsproblemen kring Gotland – Nato agerande

av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i […]

Farligt vilseleda Sveriges folk om neutraliteten

av Ingolf Kiesow Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet. Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) […]

NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.

I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.

Vem går i fällan?

Igår kallade Sverigedemokraterna till en extra presskonferens för att ge ett huvudbudskap och några underordnade budskap.

Huvudbudskapet är att sittande regering inte kan hantera de utmaningar Sverige står inför. Presskonferensen genomfördes idag (15 oktober 2015). Demagogin handlar om att landet står på randen till systemkollaps och kaos och att detta främst är den sittande regeringens fel. Dock har SD växt starkt på att definiera sig själva som den enda oppositionen genom att t.ex. mynta det propagandistiska uttrycket ”Sjuklövern” om övriga riksdagspartier varför det måste betraktas som att även Alliansen är skyldiga till kaoset, sett ur SD perspektiv.

Åkesson lovar också att ”Vi kommer att arbeta utomparlamentariskt med ett massivt kampanjande och signalpolitiska åtgärder som inte den svenska regeringen vill göra”. Man försöker alltså inte ens dölja att man aktivt ökar politisk instabilitet och att man vill kringgå och underminera det svenska politiska systemet.

Att vi har en flyktingkris är alltså sett ur psyops-vinkel, ett underordnat budskap. Det är ju något som alla partier, alla media och folket är överens om. Man använder det istället som ett medel för att nå ett mål – nämligen politisk instabilitet.

Vi lever i en av världens mest stabila demokratier och ingen har synpunkter på att ett parti som har 49 av riksdagens 349 mandat har rätten att framföra sin politik. Om folket inte tycker om politiken så visar det sig i nästa val. Men eftersom vi också har yttrandefrihet i Sverige så har var och en rätt att kritisera politiken, partierna och politikerna.

Vi brukar inte ägna oss åt inrikespolitik här på Reservofficersbloggen, men nu har det inrikespolitiska läget blivit en del av det totala säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närområde. Frågor som många väljare aldrig behövt, velat eller kunnat ta ställning till börjar dyka upp i debatten. Ett exempel är NATO-medlemskap, ett annat är flyktingsituationen. Båda dessa frågor knyts ihop med inrikespolitik på ett sätt som inte alltid gynnar objektivitet och empiri. Nu skall inte politik vara vetenskap, det handlar trots allt i grunden om ideologier. Men det kan vara klokt att basera politiska beslut på väl beprövad erfarenhet.

När politiker och massmedia talar om systemkollaps, panik, kaos och sönderfall  så gör de inte folket en tjänst. tvärtom. När Stefan Löfvén på pressträffen på Grillska gymnasiet för ett år sedan sade att ”något har gått sönder” i Sverige så sjunger han en melodi där han själv inte spelar pianot.

Om det är något som gynnar subversiva krafter som i egensyften spelar på människors känslor för att skaffa sig makt – så är det när etablissemanget börjar tala i termer av kaos och förfall.

Sverige befinner sig i ett förkrigsstadium. För den som önskar akademiskt underlag för det påståendet  – läs allt som Johan Wiktorin skrivit de senaste 3-4 åren. I ett sådant stadium bör inte etablerade politiker nära politikens mitt ägna sig åt att förstärka angriparens narrativ.

Rysk informationskrigföring går delvis ut på att måla upp en bild av att väst är dekadent och saknar struktur, moral, ordning och reda. En av de stora ryska informationsoperationerna syftar just till att måla upp USA och EU:s länder som kaotiska som en direkt följd av ökad invandring. Det finns dessutom skäl att tro att Ryssland är involverade i att öka flyktingströmmen till EU.

Därför uppmanar vi realpolitiker i den svenska inrikespolitikens mittfåra att ta ansvar. Sluta sjunga med i den ryska psyops-kören! Sluta upprepa Sputniks och RT:s narrativ!

Detsamma gäller etablerade journalister och skribenter. Varför går ni Rysslands ärenden? Varför bidrar etablerade journalister till att spä på bilden av ett Sverige i förfall?

Bara för skojs skull kan man gå in på den här websidan ibland: http://www.webbkameror.se/. Var är kaoset? Ok, medvetet larvig poäng, men ganska effektfullt!

För övrigt anser vi, och en majoritet av svenska folket, att vi bör gå med i NATO. Vi bör också utan dröjsmål återuppbygga ett totalförsvar värt namnet.

Björntjänsten

av Carl Björeman Svenska Dagbladets kolumnist Niklas Wiklund  beskrev 18 september i år den nye ÖB Micael Bydén som en ”fjärrbekämpare”. Han gjorde därmed Bydén en  björntjänst. Wiklund var naturligtvis, liksom björnen i  La Fontaines fabel, ute i de bästa avsikter. Men resultatet kan bli lika katastrofalt: bildligt talat en sten kastad mot den sovande […]

Nya game changers i Turkiet/Mellanöstern

av Michael Sahlin Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade […]